såhär vare:
Min mamma och pappa skiljde sig när jag gick i sexan, båda mamma och pappa hittade varsin ny väldigt snabbt. 
Efter ca ett år blev mamma gravid med sin nya kille, jag blev helt förstörd och ville bara försvinna. Jag har Andreas och Marcus mina syskon, jag ville att det bara ska vara vi föralltid. Jag ville inte ha något mer syskon inte halvsyskon iallafall, jag var livrädd för att mamma skulle älska barnet mer, ge det barnet mer uppmärksamhet, ah ni vet..
men så ville jag på ett sätt inte att hon skulle göra abort, kändes så elakt mot henne att rättare sagt döda sitt barn. 
kanske tog i lite med orden men så tänkte jag, tiden gick och pappa ringde och sa att mamma låg på sjukhuset och hade fått missfall, och då hade hon gått över halv graviliteten (5-6) månader eller nått liknande kommer inte ihåg riktigt. Jag blev så ledsen, men ville inte visa det direkt för jag fick på ett sett som jag velat ju.. Men allting blev så tråkigt, då hade jag ju ändå planerat att få ett syskon på sättovis..

Både mamma och hennes kille blev ju "deppiga" och allting blev konstigt.. 
Men sen pratade vi inte mer om det, visst alla hade det i bakhuvudet men vara bara att acceptera det som hänt på sätt ovis. Ingen kunde iallfall råför det..
Sedan flyttade vi till en större lägenhet, gjorde om den lite och hade det jätte kul men jag hade rädslan inom mig att det skulle hända igen, att jag skulle få beskedet igen om att hon skulle bli gravid. Och visst det jag kände blev sant, jag fick veta för ungefär ett årsen att hon skulle få ett barn i sommras, jag blev lika arg och ledsen igen, fast ändå glad på nått sätt men rädslan fanns, men i vissa stunder var jag riktigt glad för att jag skulle få ett "syskon". Månaderna gick och jag började längta faktiskt. Men dagen kom även då, att hon låg på ryhov och fått missfall igen, efter ungefär halva gravilititeten igenn.. Detta var alltså i våras. Jag blev jätte ledsen. Mest för mammas och hennes killes skull, men också för att jag inte skulle få nått "syskon". Men nu är allting jätte bra och vi är lyckliga och har nyss köpt hus!, iih.  Men om jag hade fått beskedet ännu en gång så hade jag faktiskt inte blivit ledsen, jag har mognat och skulle acceptera det helt faktiskt. Jag har nu insett att min mamma eller pappa aldrig skulle svika mig.

För vet ni, bebisar är faktiskt det underbaraste jag vet! 
så därför gick jag och viktor till kyrkogården i lördagskväll och la ljus och rosor. För jag faktiskt saknar dom, även fast jag aldrig träffade dom, har sett kort på hur dom såg ut. Vet inte om jag får lägga upp dom här, ska fråga mamma.
Första barnet skulle blivit en pojke och andra en flicka. 
Och det konstiga är att läkarna vet inte vad det är. Men vi får se vad som händer, blir nog lika lycklig vad som än händer. 
Jag är jätte ledsen för att jag betedde mig som jag gjorde fast jag gjorde ändå rätt för jag sa vad jag tyckte, men i nuläget hade jag inte hatat det barnet. Men man är lite wierd i tonåren ju.. haha

men r.i.p dom små änglarna

hoppas som kryper runt och leker där uppe nu. ♥